Nu du, dags att säga vad jag tycker om Amerika och framförallt dans i Amerika.
Man tänker sig att USA är ett land som ligger före i utvecklingen, ett land som är bra på allt. Men efter åtta veckor kan jag nu konstatera att landet har sina brister. Här finns inget system för att hålla människor borta från gatan, inget system till att hjälpa sjuka bli friska, inget system om man inte är rik. Allt handlar om pengar. För allt kostar pengar. Jag lägger många svenska kronor på att bli utbildad i dans i ett land där alla inte får den chansen för att det är alldeles för dyrt, och låna pengar? Vad är det?
Dansvärlden, en del av det som är den amerikanska drömmen, att bli rik och känd. Men under ytan lurar en värld av nedvärdering och elaka kommentarer om hur folk ser ut och bara en viss typ av människor får gå på de stora klubbarna i Hollywood och bara de vackraste tjejerna får vara med i reklamfilm. Dansvärlden är likadan. I min klass tror alla att dom är bäst och att dom är störst. En liten tjej från Sverige får ingen plats i ett sånt klassrum. Att se ner på människor är inget ovanligt här. Man tar för sig och struntar i alla andra. Jag tycker till en viss mån att det är okej, men det går till en gräns. Jag är här för att lära mig, så jag låter ingen klanka ner på mig för att jag är ny. Men det är ändå en tuff bransch. Jag slåss mot folk som har slagits hela sina liv. Och ändå har dom inte nått toppen, många kommer inte göra det. Jag ser lärare som favoriserar elever, lärare som nedvärderar elever på grund av vikt och utseende.
I förra veckan gjorde dock Ms. Lopez något som jag senare tackade henne för. Hon skrek på klassen. Hon kallade oss lata och oförskämda. Jag fullkomligt älskade den utskällningen. Människor kommer in i klassrummet och tror att dom äger världen och att koreograferna inte kan lära dom något. Ms. Lopez blev arg med rätt. Att ha elever som inte lyssnar, som pillar sig i håret och som beter sig som att dom kan allt, skrik på dom! Denna klassen förtjänade det!
Jag tycker om konkurrensen här, den får mig att kämpa ännu mer. Jag vill visa att jag kan! Men jag tycker inte om när folk beter sig som att det inte är någon konkurrens. Den amerikanska mentaliteten.
Kanske jag inte ska klaga på livet i USA, det är inte dåligt. Här finns allt som finns hemma, plus värme och sol. Men om man har det så bra i Sverige, varför byta ut det mot ett land där allt är dyrt? Jag är glad över den erfarenhet jag får av att bo här, av att dansa och utbilda mig. Jag har duktiga och erfarna lärare i skolan, jag får läsa teoretisk och praktisk dans. Jag har alltid velat dansa, utbilda mig, och det har jag chans att göra här! Jag måste bara ta på mig min skyddsväst och vara villig att kriga mig till en plats i rampljuset! Jag kommer få min chans, jag kommer få stå på en stor scen och dela min passion med andra! Jag kommer klara det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar